Studien publicerades nyligen i tidskriften Frontiers in Plant Science av Miguel Montoro Girona – som idag arbetar vid avdelningen för restaureringsekologi vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö i Umeå – och kollegor från Université du Québec à Chicoutimi samt Canadian Forest Service.
Kalavverkningar kritiseras för att skapa starkt fragmenterade landskap, minskad biologisk mångfald och försämrad produktivitet. I kritiken ryms därför ofta en önskan att behålla en kontinuitet i trädskiktet för att upprätthålla biologiska och sociala värden, t.ex. biologisk mångfald och en tilltalande landskapsbild. På många håll i världen undersöker nu forskare alternativ till dagens kalavverkningar, eller anpassningar, som gör det möjligt att förena rationellt brukande med bevarande av biologisk mångfald.
– En av de största utmaningarna idag i det norra barrskogsbältet är att göra skogsekosystemen mer motståndskraftiga mot klimatförändringar, säger Miguel Montoro Girona. Och i Norden finns mycket att göra för att diversifiera skogsskötseln, och därmed få mer varierade skogar när det gäller trädslag och åldersstruktur.
Miguel Montoro Girona och hans kollegor har fokuserat på svartgran (Picea mariana), ett trädslag som har stor utbredning i norra Nordamerika (från Quebec till Alaska) och som har stor ekonomisk betydelse för skogsindustrin tack vare de utmärkta virkesegenskaperna. Svartgranen är en skuggtålig art som i frånvaro av brand främst föryngrar sig genom rotskott, men som också förökar sig med frön när groningsförhållandena är gynnsamma.
De skötselstrategier som forskarna ville undersöka var partiella avverkningar omgivna av kvarlämnade fröträd eller skärmbestånd, som är tänkbara alternativ för skogsbruket i östra Kanada av två skäl. Det ena är att de gör det möjligt att förena kommersiellt skogsbruk med bevarande av viktiga ekologiska värden hos avverkningsmogna bestånd. Det andra är att flera miljöcertifieringsorganisationer inte tillåter återbeskogning genom plantering, utan kräver naturlig föryngring.
I ett unikt experiment har de nu jämfört svartgranens föryngringsförmåga på större kalhyggen med den i långsmala hyggen som omgavs av olika kombinationer av fröträdsställningar och skärmar. För att gynna fröplantor markbereddes rutor med blottad mineraljord där konkurrensen från annan vegetation begränsades. På detta sätt kunde forskarna studera svartgranens självföryngring under en rad varierande förhållanden när det gäller faktorer såsom solinstrålning, markfuktighet, konkurrens, avstånd till fröträd etc.
– Sammantaget visar våra resultat att skärmbestånd och fröträd, i kombination med markberedning, möjliggör en tillfredsställande naturlig föryngring i bestånd av svartgran. De visar också att dessa skötselmetoder kan vara lönsamma alternativ till kalavverkning, när sådana krävs för att det finns uttalade hållbarhetsmål i skogsskötseln, säger Miguel Montoro Girona.
En metod som fungerade särskilt bra var att avverka och markbereda fem meter breda "gator" i skogen, med lika breda remsor av orörd skog på sidorna. Skälet till att det fungerade så bra är att plantorna skuggades av kvarlämnade träd och kunde etablera sig i frilagd mineraljord, vilket ger ideala förutsättningar för självföryngring hos svartgran. I vissa av de åtta kvadratmeter stora försöksrutorna som inventerades hittades fler än 200 fröplantor.
Experimenten genomfördes i skogar dominerade av likåldrig svartgran (etablerad efter skogsbrand) på bördiga marker i östra Kanada. Markberedning visade sig vara nödvändigt för att få en bra uppkomst av fröplantor av svartgran. Utan sådan gynnas bl.a. den i skogsindustrin mindre populära balsamgranen (Abies balsamea), vars större frön är bättre på att etablera sig i förna.
Självföryngring hos svartgranen är ett mycket komplicerat ämne genom att den både har en vegetativ och en sexuell strategi. Experimentets upplägg gör därför att resultaten har stort värde, både genom de nya grundläggande kunskaperna om svartgranens föryngringsbiologi och genom den tydliga kopplingen till praktiskt skogsbruk. Att räkna och mäta alla fröplantor av barrträd i de 1545 försöksrutorna tog sex månader för de två personer som gjorde det jobbet.
– Det finns inga andra långtidsstudier som har följt trädplantors utveckling längs en gradient av olika skogsskötselsalternativ, berättar Miguel Montoro Girona. Vår studie visar hur självföryngringen såg ut tio år efter avverkning, medan flertalet andra studier bara täcker några få år.
Miguel Montoro Girona betonar att det är viktigt att ta hänsyn till skogens sammansättning – t.ex. när det gäller trädslags- och åldersfördelning – när man väljer avverkningsmetod.
– Avverkningar kan efterlikna naturliga störningar, som storm och brand, och får anpassas efter lokala förhållanden. I vissa områden kan större kalhyggen fungera, medan de inte gör det i andra.
Miguel Montoro Girona arbetar idag vid SLU i Umeå, där han modellerar effekterna av naturliga störningar i skog, såsom älgbetning, stormar och insektsutbrott, i ett förändrat klimat.
